Här börjar ett dygns kamp där varje löpsteg gör så fruktansvärt ont, den smärtan går inte att beskriva och ni som har erfarenhet av detta förstår nog mig. Så frustrerande när allt annat i kroppen fungerar och verkligen vill springa av lycka!
Det är helt galet och jag förundras fortfarande över min kropp som är fantastisk och fortfarande kan ta sig framåt löpandes. Vi startar dagen i skogen och efter ett tag kommer vi fram till Bäverholmen och där har vi sån tur att vi helt oförväntat kan få i oss “riktig” mat och jag tror aldrig jag har ätit en så god hamburgare som egentligen är en vanlig fryst hamburgare med bröd men det smakar såååå gott!
Kroppen bara sög åt sig maten som gör oss otroligt glada och pigga så vi fortsätter upp på fjället igen och får en helt fantastisk dag. På eftermiddagen får vi faktiskt regn men vi båda gillar när det är lite dåligt väder så vi njuter verkligen och för mig så ger regnet energi på något konstigt sätt men regnet blir inte långvarigt.
Samtidigt kan jag inte sluta fundera över hur det hade varit om vi haft mer regn för regnet gör att risken för att halka ställer till det en del på spänger och stenig terräng. Det blir otroligt halt direkt och då är det lite läskigt att ha nästan 10 kg på ryggen så jag är otroligt tacksam för det väder vi har och har haft haft även om det varit tufft med värme.
Tillslut efter en etapp som blir något längre än beräknat så kommer vi ut från fågelskyddet som är målet för dagen och vi hittar en magisk tältplats mellan bergen. En god nattsömn och det stora målet i sikte, bara ett par dagar kvar.
Idag ska vi få mer mat vilket gör oss på gott humör och det blir lätt att ta sig framåt mot Ammarnäs och allt går enligt plan . Som alla andra dagar så är det fantastisk att få vara i denna natur som är så vacker så att det inte går att förklara. Det känns fortfarande helt overkligt och som att det inte är på riktigt.
Vi når toppen av skidbacken i Ammarnäs och tar oss neråt vilket blir sliter för kroppen och när vi väl kommer ner så inser vi att vi hade fått massa tips innan om vilken väg vi skulle ta oss ner på men så klart hade vi glömt det och vi tog den tuffaste vägen ner så klart.
Väl nere ser vi bara maten framför oss och vi får ett tips om vart man kan äta och kliver in i en fiskebutik som också serverar mat men vi förstår inte riktigt det först så där kommer två förvirrade tanter som luktar otroligt illa och som bara vill ha mat! Vi får ett fantastisk bemötande och bli omhändertagna med massa god mat och kaffe. Vi kan även köpa på oss mat och gas och dessutom får vi massa bra tips. Vi får en otroligt fin bild av Ammarnäs och jag kan verkligen rekommendera Bistron på Ammarnäsguide center
Kroppen blir så lycklig och vi har bestämt oss för att ta oss till Aigert under kvällen så för att orka det tar vi en glass som vi kan äta på vägen och fortsätter. Framför oss har vi 8 km rakt upp på fjället vilket går över förväntan som nog beror på all energi vi fått. Vi hittar en fin tältplats och slår upp tälten och sen är det bara att sova efter en lång dag. Nu är det inte långt kvar och jag tycker att det är jobbigt då jag inte vill att det ska ta slut men samtidigt vill jag så klart vill komma imål.
Vi vet nu att vi har en vacker sträcka kvar och vi har fortfarande inga krämpor eller skav. Det är helt overkligt och vi gnetar på i den vackra naturen och njuter men här hamnar vi nog i vår största utmaning på hela resan. Vi hade planerat alla våra matinköp väldigt noga och vi hade fått till oss att i Serve skulle det finnas affär men väl framme så finns det ingen butik för den har stängt pga covid! Här börjar paniken infinna sig! Vi har nudlar men inte någon extra energi som vi behöver ha för att fylla på hela tiden när vi springer för att inte gå ”tomma” det går inte att göra något åt så det är bara att köra på. Bara vetskapen om att vi inte har någon energi gör att det rent psykiskt är tufft och humöret är inte riktigt på topp så både Jenny och jag går in i oss själva och kämpar på varsitt håll att ta oss fram till dagens mål som är Tärnasjö och tillslut kommer vi ju faktiskt fram och väl där lyckas vi få handla trots att det är sent och vi handlade massor så hon i butiken undrade nog vad vi var för konstiga tanter som blir så lyckliga av att få godis och Coca cola.
Med mat och massa godis i magen sover vi gott och framför oss har vi nu bara ett dygn kvar. Då vårt bokade flyg inte går hem förens på söndagen har vi bestämt att ta sista etappen på Söndagen då vi vill sova i våra tält hellre än att sova i en säng i Hemavan. Det kunde man väl aldrig tro att vi skulle välja tält framför en säng.
Det sista dygnet blir tyvärr det svåraste av dom alla för mig . Min kropp börjar säga ifrån men inte på det sätt som jag kanske var beredd på utan helt plötsligt från ingenstans känner jag att det är något som inte stämmer inne i kroppen. Jag har fått urinvägsinfektion och jag bara kände hur den slog till från ingenstans.
Här börjar ett dygns kamp där varje löpsteg gör så fruktansvärt ont, den smärtan går inte att beskriva och ni som har erfarenhet av detta förstår nog mig. Så frustrerande när allt annat i kroppen fungerar och verkligen vill springa av lycka då jag har mål vittring. Jag börjar fundera om jag kan hitta något husmorsknep som jag kan använda mig av på fjället och kommer på att öl ska vara bra så när vi når Viterskalet köper jag 2 öl som jag dricker upp direkt sen händer det helt overkliga där är att en av stugvärdarna kommer fram till mig och säger “ jag hörde att du hade urinvägsinfektion” Jag har medicin som du kan få!” Jag får medicin som ska räcka tills jag kan komma till en läkare. Det är helt sjukt att man kan ha sån tur!
Jag tror att det hjälpte och jag kunde sova den natten men tyvärr så hinner inte tabletterna verka som jag önskat smärtan när jag springer är så fruktansvärd vilket gör att iställer för att njuta av att ta sig ner till Hemavan blir det en kamp som tyvärr förtar lite av prestationen och målgången men tillslut är vi nere och går i mål! Fantastiskt, VI gjorde det!
Sprungit kungsleden med 9 kg på ryggen under 14 dagar och kropparna är hela förutom lite andra skavanker. Det går inte att ta in! VI letar reda på en dusch och jag tror jag aldrig jag har njutit så mycket av en dusch och blivit så lycklig av att få tvätta håret som den duschen.
Nu var det bara den största utmaningen av dom alla, att flyga hem! Jag gillar verkligen inte att flyga. När vi sitter på planet och ska lyfta så hör vi våra namn i högtalaren där vi får gratulationer av Rune Larsson. Där sitter vi på ett flygplan i Hemavan och får gratulationer från den fantastiska Rune som alltid ger mig goda råd när jag har funderingar men framför allt är han min stora förebild på så många sätt och han skickar en hälsning till ett litet plan i Hemavan!. Det visade sig att Runes son var den som jobbade på just den flygningen och han hade fått med sig hälsningen så helt plötsligt var jag inte flygrädd längre och jag kände mig trygg. Jag vet inte om det berodde på det eller att jag var så slut så jag inte orkade tänka.
Vilket löparäventyr! 341 km i vacker fjällmiljö med 9 kg extra vikt på ryggen. Det gick och jag har verkligen gjort mitt yttersta just där och då. Det är så lätt att efteråt tänka att jag kunde gjort mer men jag tror att lyssna på kroppen och göra sitt bästa i varje situation utefter förutsättningarna har gjort att jag har en hel kropp och inte behövde kämpa med smärtor i kroppen.
Tänk att detta var möjligt och jag har så många att tacka för det.
Framförallt vill jag tacka min underbara vän och vapendragare Jenny som har gjort hela denna resa från träning till målgång till en underbar upplevelse. Det har varit så rolig att vi tillsammans har tagit oss genom detta både i motgång och medgång, tack fina Jenny!
Detta hade aldrig varit möjligt utan allt stöd som jag får från min underbara familj med min underbara man i spetsen som alltid stöttar mig i allt och lyfter mig och alltid finns där med sina kloka ord när jag verkligen behöver dom.
Jag vill också tacka Fredrik Erixon som fick mig att hänga på 8W training resan. Jag är helt övertygad om att det är 8W som fick min kropp att fixa det här utan att gå sönder och att jag utan några problem kunde spring med en ryggsäcken på 9 kg i 14 dagar utan smärta.
Jag vill tacka min fantastiska PT Jessica som har fått mig att fatta att jag är stark och har utmanat mig i styrka varje vecka. Jag vill så klart också tacka Rune Larsson som har fått mig att börja med äventyrslöpning och alla kloka ord han alltid kommer med just när man behöver dom.
Sist men absolut inte minst vill jag tacka er alla som följer mig på sociala medier och i fb grupper som alltid hejar, peppar och kommer med tips. Ni är helt fantastiska! Så av hela mitt hjärta säger jag TACK till er!