Det här är inget jag pratar om och många med mig!
Rätt eller fel? Vad vet jag, men nu har jag bestämt att jag ska dela med mig lite av detta trots att jag nu har fått hjälp och mår mycket bättre nu men det har varit ett tufft år.
Svettningar, humörsvängningar, ständig trötthet, hjärndimma, hjärtrusningar, smärtor i kroppen, en kropp som man inte känner igen och den förändras, deppig, stört blödningar när man minst anar, panik över att bli gammal - jag skulle kunna fortsätta i evighet.
För ett par år sedan trodde jag att det var så enkelt att jag kunde bestämma att om jag inte ger klimakteriet någon fokus så kommer det inte finnas. Jag tänkte att då kanske det inte blir så farligt om man inte tänker på det och kör på som vanligt. Ja, jag vet, det var ju en otroligt naiv tanke!
Hur ska man kunna undvika att tänka på det när man blir helt annorlunda på så många sätt vilket gör att det gör sig påmind i alla situationer!
Tröttheten som har ändrat mig från en supermorgonpigg människa med en skarp hjärna så fort jag sätter fötterna i golvet, till att knappt komma ur sängen - väl uppe är det som att ta sig fram i en enda stor gegga.
En kropp som har känts och varit stark och övervunnit allt till en enda stor seg degklump. Under perioder smärtor och blödningar som jag inte ens har varit med om i tonåren.
På allt detta kommer sorgen över att åren går så fort och se kroppen förändras.
En kropp som jag har kämpat med i hela mitt liv men som jag ändå har haft kontroll över på ett eller annat sätt, är nu en helt annan.
Det är klart när kroppen känns trött, gör ont och inte vill som jag vill blir en stor påfrestning rent psykiskt vilket har samma typ av symtom som trötthet, minskad glädje osv. Vilken j... spiral som vi kvinnor får stå ut med i det tysta.
Jag ska inte gnälla för det finns de som har det så mycket, mycket värre och jag har möjligheten att göra något åt det. Jag bestämde mig tidigt att jag tänker inte stå ut med detta så jag sökte hjälp och fick fantastisk medicinsk hjälp så mycket har blivit bättre och det blev det nästan direkt.
När jag förklarade för min läkare att jag hade sådana smärtor under vissa perioder och jag säger till honom att "det är väl så att vara i klimakteriet"! säger han. Nej Linda, man ska inte må så dåligt av att vara i klimakteriet! Så han började utreda detta och nu har jag gjort en enklare operation så mina blödningar och smärtor har minskat och jag slipper svullna upp som om jag har svalt en fotboll.
Sen är det en sak som är klimakteriets största bov, i alla fall för mig, och det som aldrig är bra och det är stressen.
Det stress gör med mig nu är helt galet och för mig har det blivit så mycket svårare att hantera den, och när jag stressar blir jag så trött så jag orkar inget och alla de symtom jag räknade upp i början kommer som en raket!
Då börjar jag slarva med mat och träning och till slut är jag i en spiral som gör att jag matar klimakteriebesvären så symtomen blir fler och sen är spiralen igång.
Vad vill jag nu säga med detta inlägg? Jo, till dig som känner igen dig i något av detta, sök hjälp, se till att gå till någon som lyssnar och tar dig på allvar, det är inte lika för alla och vi alla upplever klimakteriet olika, och kom ihåg att vara källkritisk!
Självklart är det viktigt att komma ihåg att alla har inte besvär men vi är många som kämpar.
Slutligen vill jag säga mest kanske till mig själv, det ger inte mer vuxenpoäng för att kämpa eller stå ut! Det här är ingen tävling det är inte så att den som har minst klimakteriebesvär eller står ut med sina besvär vinner!
Vi är inga superkvinnor någon av oss utan allt kommer ikapp en på något sätt. Se istället till att må bra, ha roligt och se till att hinna med det du verkligen vill göra !