Är det möjligt att gå 70 km utan egentlig förberedelse? Det var en av de stora frågorna jag ställde mig när jag satt i bilen på väg till vår startpunkt. På fötterna hade jag helt nya skor och en pannlampa som jag inte hade kontrollerat ordentligt. ”Trots detta var humöret på topp och hjärnan hade ställt in sig på målet.
Jag blev så inspirerad av min vän Maria Resebo när hon sa att hon skulle gå 100 000 steg och i ett svagt ögonblick lovade jag att hålla henne sällskap på distans. Tanken var inte att jag själv skulle gå hela sträckan men efter ett tag insåg jag att det här var en perfekt möjlighet för mig att utvärdera min form och se vad jag behöver inför kommande utmaningar.
Jag kontaktade då några av mina kompisar som aldrig säger nej till knasigheter. Vi bestämde oss för att den 1 april kl. 00.00 skulle vi ta oss från Skokloster till Hässelby via Upplandsleden.
Eftersom jag har haft en tuff tid har jag haft svårt att hinna med mig själv så jag hade inte hunnit förbereda mig ordentligt. Efter en stressig fredag som bestod av att flytta och flyttstäda ett gym så lyckades jag åka förbi affären och handla lite saker som jag tänkte skulle vara bra att jag hade med mig. Strax före kl. 23.00 samlades vi och min älskade man körde oss till Skokloster så vi kunde starta kl. 00.00.
Tanken var att vi skulle gå på Upplandsleden men eftersom våra pannlampor strulade hade vi bara en fungerande pannlampa. Detta resulterade i att vi gick ”vilse” flera gånger i skogen med mycket snö och tuff terräng. Till slut fick vi ta ett beslut att gå bilvägar istället.
Det jag mest såg fram emot var att få gå på natten och jag trodde det skulle vara en utmaning i sig men det var inga problem förutom att det var kallt vilket gjorde att vi kanske fick i oss lite för lite av både energi och vätska och det skulle jag få lida av många timmar senare.
Jag hade som första delmål att klara de sex första timmarna och natten. De gick väldigt snabbt så de var inga problem och när klockan var 05.45 så såg vi en bensinmack. När vi kliver in där vid 06.00 får vi en grym frukost och vi passar på att värma oss. När vi kliver ut en timme senare så är kylan borta och värmen börjar komma.
Vi knatade på och timmarna bara går och jag känner mig pigg. Jag fick en lite svacka då jag började må illa och det visade sig att det nog var vätskebrist efter slarv med att dricka och tanka energi under natten men efter lite Resorb blev det snabbt bättre.
Jag hade också lite problem med skorna och det visste jag skulle komma då jag valde att ta helt nya skor för att det var ett perfekt läge att testa dom och gå in dom. Så i Bro kom Stefan med nya skor och även Emma kom och gjorde oss sällskap vilket gav oss en härlig energi.
Grabbarna kämpade med lite skavsår och krämpor men jag hade inga problem med det efter att ha bytt skor. Dom kämpade verkligen på.
När vi kom till Kungsängen var det dags för lunch, vi var så hungriga och vi fick så god mat som gav massa energi.
Härifrån går vi vidare mott mitt nästa delmål Görveln. Jag känner mig fortfarande pigg och inte en enda fundering på vad jag håller på med utan har fullt fokus på uppgiften. Grabbarna har problem med skavsår och värk så de bestämmer sig för att hoppa av strax innan Kallhäll.
Vilka pannben och som de kämpade. Emma skulle gå med till Kallhäll, det var bestämt från början så efter Kallhäll blir jag själv. Nästa delmål blir Görveln där Annie möter upp och med facit i hand visar det sig att det var tur att hon ville göra mig sällskap för utan henne tror jag att jag hade fått problem att komma i mål.
Vet inte om det berodde på att jag slappnade av då jag var på hemmaplan men tänker det i kombination av att jag hade varit vaken 40 timmar och inte riktigt skött maten & energipåfyllningen, vi hade bara haft 2 matstopp under 20 timmar vilket bara var slarv.
Vi lämnar Görveln och har otroligt trevligt men efter ett tag märker jag att jag känner mig lite konstig men det är egentligen inte något märkvärdigt. Jag börjar inse att jag kanske upplevs lite annorlunda för när jag blir 200% fokuserad blir jag tyst och går helt in i mig själv och stänger ut allt. Så jag hamnade nog i detta läge för helt plötsligt säger Annie ”det kanske är bra om jag har Stefans nummer”. Då inser jag att det är inte bara jag som märker att jag är lite ”borta”. Jag kan inte riktigt beskriva det men det är som jag går samtidigt som jag sover och Annie försöker prata och jag svarar, men varje gång jag svarar är det som jag blir väckt och vet inte om jag svarar på rätt frågor eller om jag drömmer. Jag har svårt att förklara detta stadie faktiskt.
I Hässelby kom min underbara man och ”byter” av Annie som var tvungen att ta sig hem. Då vi inte hade gått som vi planerat hade jag 4000 steg kvar och nu var jag inte så pigg längre. Stefan, min underbara man höll humöret uppe och hejade på mig. Han var en riktig klippa som vanligt och gick runt på hemma plan så jag fick ihop mina steg. 150 meter från målet tvivlade jag för första gången för en sekund och tittar på Stefan med tårar i ögonen ”NEJ, nu orkar inte mer!.” Men då var jag ju hemma och väl på uppfarten hemma hade jag fokus inställt på dörren. Stefan filmade och gjorde en liten intervju. Det kanske låter som om han intervjuar en 3-åring, men med dom svar han fick av mig förstår jag varför :-).
Väl inne tog jag en resorb och 2 minuter senare var jag mig själv igen och kunde fira med härlig skumpa som jag hade fått av Annie.
Jag är så glad att jag fick möta denna del av mig själv och det har lärt mig så mycket om hur jag fungerar. Jag kan ta med mig hela denna resa in i nästa och vet hur jag ska agera och hur jag hanterar utmatningen. Jag känner mig nu otroligt redo för de äventyr som väntar mig under sommaren och hösten.
Jag slog många rekord detta dygn. Jag var vaken i över 40 timmar och gick under de 40 timmarna 120 867 steg.
På 22 timmar gick jag 100 000 steg med 10 kg i ryggsäcken. Trots otroligt dålig förberedelse levererade min kropp fantastiska resultat och framförallt min knopp som aldrig tvivlar utan bara ställer in sig på målet.
Stort tack till mina fantastiska vänner Fredrik och Daniel för en helt fantastisk promenad och framför allt till att ni alltid säger ja till mina knasiga utmaningar. Tack Emma för att du kom och delade med dig av din fantastiska energi och Annie, stort tack för att du tog hand om mig och för champagne. Så klart ett stort tack till Maria Resebo som inspirerande till detta fantastiska äventyr och för den fina medaljen!
