Del 2 av 3
“ Är det verkligen bra för dig att ge kroppen sådan påfrestning och springa så där långt, du kommer förstöra din kropp. “Det kan inte vara bra för dina knän att springa”
2010 fick jag med en tjejkompis på att genomföra en tjejklassiker. Vi tränade lite tillsammans. Det var otroligt roligt och gav mersmak. Det var egentligen första gången jag vågade träna tillsammans med någon annan.
Ett par år senare träffar jag min underbara vän och vapendragare Jenny. Vi började springa lite tillsammans och vi fick även chansen att åka på en träningsresa tillsammans med några träningsvänner som vi lärde känna genom en Bootcamp grupp vi varit med i. Det var nog på den resan som Jenny och jag blev vänner för livet. Det är fantastiskt att ha en vän som delar samma intresse.
Efter den resan så tror jag vi sprang alla mil lopp som fanns i Stockholm och 2014 gjorde vi en svensk klassiker. Ett helt fantastiskt år och det var här jag fattade att min kropp var gjord föra att hålla på länge. Jag åkte Vasaloppet (utan att kunna åka skidor) och gick i mål efter 12 timmar utan att ha haft en enda negativ tanke under hela loppet. Det gällde alla loppen i klassikern! Jag verkligen älskade att hålla på länge och även min kropp gjorde det.
När jag började prata om hur jag älskade att hålla på länge så kom kommentarerna igen “ kan det verkligen bra för dig” “ Är det verkligen bra för dig att hålla på sådär länge, din kropp kommer gå sönder “ ” du kommer inte kunna röra dig när du blir gammal”
När jag 2014 fyllde 40 fick jag en present av min vän Niklas och hans familj. En startplats till ett Ultralopp! Niklas har alltid varit den som med sin sunda inställning till långdistanslöpning fått mig att tro på mig själv. Jag tror kanske inte riktigt han har förstått hur mycket han har gjort för mitt självförtroende när det gäller löpning! Han är den som fått mig att acceptera att det är okej att det går sakta och tar lite tid!
Jag minns denna dag som igår, hur vi startade och hur jag efter en timme fick ont i fotlederna! Jag var otroligt ovan att springa i den skogsterrängen.. Hur jag för första gången på ett långlopp börjar tvivla på mig själv! Men Niklas är otroligt pedagogisk och får mig att fortsätta. Vid en kontroll frågar jag en funktionär: Tror du jag hinner innan repet dras? Han tittar på mig sakta uppifrån och ner och upp igen. Sen svarar han “ Det blir nog svårt!”
Jag har nog aldrig känt mig så liten i vuxen ålder. Men det som händer är att jag metodiskt börjar mata km efter km. Den enda tanke jag har är att jag ska fan visa den där j…la fördomsfulla gubben att han inte kan döma folk på det sättet. SÅ fel han hade!! Jag kom in över mållinjen i solnedgången innan repet hade gått och jag hade genomfört mitt första ultralopp. Tiden spelar ingen roll! Jag hade klarat det och det är det enda som räknas. Det är inget snack om att jag verkligen har drivits av tanken att ”jag ska minsann visa dom att jag verkligen kan”.
Det är klart att detta har påverkat mig genom åren. Att jag ofta fick höra folk man springer förbi på lopp eller när man är ute och tränar “Oj det där ser jobbigt ut” men personen vet ju faktiskt inte hur många timmar jag har sprungit. Ibland är jag kanske inne på min 4e timme och då är de ju faktiskt ganska tungt.
Jag trodde verkligen att sådana här fördomar inte förekom idag men ni läsare har vitnar om snarare tvärt om och det gör mig otroligt ledsen.
Har du varit med om likande kommentarer eller andra upplevelser ? Skriv gärna och berätta om det i kommentarsfältet längst ner på sidan.
Följ mig gärna på Instagram
Just nu förbereder jag mig och min kropp för min största utmaning någonsin och självklart kommer detta utföras i löparskor!