Hösten 2018 sprang jag Jämtlandstriangeln på en dag tillsammans med två härliga vänner Det var min första riktiga kontakt med fjällen förutom att jag har varit i Åre och åkt skidor. Vi hade laddat och var så peppade, jag hade sett fram emot det så mycket. Det började med att när vi kom fram till Storulvån där vi skulle bo dom två nätterna. När vi stod i receptionen och nämnde för tjejen vad vi skulle göra, bara tittade på oss och utbrister – men hur ska ni hinna det på en dag?
Då går det upp för oss att detta var nog inte så vanligt, som vi trodde, vi trodde att var och varannan löpare åkte till Storulvån och sprang Jämtlandstriangeln.
Tidigt på morgonen startade vi , det var lite disigt väder men uppehåll. Efter ett par timmar kom regnet för att stanna resten av dagen. Det blev en dag på vilja och slit hela vägen in i mål. När vi kom till Blåhammaren som var vår sista depå, var det fullt med folk som ville komma in och sova på fjällstationen, det var till och med folk som skulle sova i duscharna. På Blåhammaren kunde vi torka våra kläder, få i oss lite mat sen var det dax att ge sig ut igen i regnet. När vi skulle iväg så tyckte folk att vi inte var riktigt kloka som gav oss ut i regnet och kylan. Nu var det ”nedförsbacke” tillbaka till Storulvån.
Den nedförsbacken var mest en lerig, hal och blöt nerförsbacke men vi tog oss i mål. Trötta och lyckliga var vi kanske mest för det var över. Jag hade sett fram så mycket emot att få vara på fjället och njuta av tystnaden och utsikten men det blev en dag med pannben och blicken var mest i backen men trots detta var det en fantastisk upplevelse som jag fick dela med vänner som ligger mig varmt om hjärtat och en sak var helt klart att fjället måste jag bara tillbaka till.
