”Hur tänkte jag, hur kan jag tro att jag ska klara av det här”
Äntligen är dagen här, den dag som jag har tänkt på varje dag i nästan ett år. Klockan ringer 04.45 och det första jag tänker är att det är nu det gäller. Min man och min äldsta dotter kör mig till Nynäshamn till båten och allt känns helt overkligt. Där står jag på terminalen och ska gå på båten själv och inte träffa min familj på drygt två veckor och jag ska klara mig helt själv, sova själv och ta alla beslut själv.
Båten lämnar Nynäshamn och jag kommer ihåg hur jag i den stunden tänkte ” nu ska jag f*n visa dom som inte riktigt tror att jag kommer klara detta”. För jag vet att det finns dom som tvivlade på att jag ska klara av det. Jag vet att det finns dom som tänker eller spekulerar med andra ” hur ska hon klara det som inte har den optimala löparkroppen. Hur ska hon klara av att springa så många dagar i rad utan att skada kroppen och hur ska hennes kropp klara den påfrestningen ? ” Men jag börjar bli van även om folk inte säger det direkt till mig så lyser det ofta igenom och jag har slutat bry mig och lyckats göra om dessa tvivel till min största drivkraft.
När jag ska gå av båten börjar jag få fjärilar i magen och blir otroligt nervös men det släpper när jag står utanför terminalen och tar fram kartan och förbereder mig på att ge mig iväg.
Jag vet att det är en lång uppförsbacke direkt när jag ska upp till Södra hällarna som jag från början bestämt att bli en bra uppvärmning med en promenad. När jag går in genom porten till Södra hällarna får jag känslan av att det är nu det börjar, ett par börjar prata och frågar vad det är jag ska göra, Vi pratar lite sen ger jag mig iväg på mitt allra första äventyr på egen hand.
Målet för dagen är Västergarn via Tofta skjutfält som öppnar för allmänheten just denna dag. Det är 27 grader och inte ett moln på himlen. Jag börjar springa och inser att jag har ganska dåliga kartor med mig men till slut hittar jag in på Tofta skjutfält som är en fantastiskt vacker plats.
Underlaget är grus som varierar med stora och små stenar, redan här inser jag att jag har tränat för lite med vagnen och inte testat ordentligt med att ha rätt packning, det är stor skillnad på vart vikten ligger i vagnen. Tankarna börjar komma, ”hur tänkte jag, hur kan jag tro att jag ska klara av det här” och många andra inte så positiva tankar men på något sätt inspireras jag av den vackra naturen och tar mig framåt och tillslut är jag ute från skjutfältet.
Jag hittar en affär där jag kan fylla på vätska och där jag även får dunkar i ryggen av folk som har hört talas om vad jag gör och kommentarer som ”du är grym” ”Det är så roligt att du gör det här” det och lite Citronfanta ger mig energi i värmen att fortsätta och helt plötsligt ser jag skylten Västergarn.
Tidigare på dagen hade jag blivit erbjuden att tälta i en trädgård. Det hade jag tackar ja till då jag känner att det kan vara ett bra ställe att tälta ensam på för allra första gången. Det är ju faktiskt så att jag har totalt tältat 8 gånger i hela mitt liv . Dom gångerna har varit dom senaste 8 månaderna tillsammans med Adventure Academy men jag har aldrig tältat helt ensam. På kvällen kommer Eva från fotvården i Hemse tillsammans med sin vän Anna. Eva har erbjudit mig fotmassage under mitt äventyr. Vi har aldrig träffats tidigare men när vi väl träffas är det som vi känt varandra långt innan och Anna och jag har mycket gemensamt då hon är ultralöpare.
När Eva och Anna har åkt kryper jag in i tältet och lägger mig och bestämmer mig för att jag ska ge mig iväg tidigt nästa dag då det ska bli 29 grader varmt. Innan jag somnar inser jag att jag inte har något vatten, hur gör jag nu, jag kan ju inte väcka dom i huset så tidigt men jag tittar på kartan och ser att det inte är så långt till närmaste camping så det kommer nog lösa sig.
Jag känner mig trygg fast ganska ensam där jag ligger i tältet men jag är så trött så det tar inte lång tid innan jag somnar och Första dagen är gjord och det är ”bara” 13 kvar