Min man har alltid sagt ”En dag Linda, kommer du sitta där i tv soffan” och jag har alltid svarat: ” men allvarligt vad skulle jag ha att berätta som andra skulle vara intresserade av” Han har alltid svarat ”vi får väl se vem som har rätt”
Den 17 december kunde han säga ”vad var det jag sa!”
En dag i början av december dyker det upp ett meddelande i telefon där det står. ”Såg om ditt kommande äventyr. Tycker din bakgrund och vägen fram till idag är så himla inspirerande". Skulle du kunna tänka dig att vara med i Nyhetsmorgon?
Då kommer som vanligt dom här dåliga tänkarna ni vet! Va, jag har väl inget att berätta, inte kan väl jag, vad skulle jag har gjort som inspirerar andra osv osv. ….
Samtidigt kan man ju inte tacka nej till detta så självklart tackade jag ja.
Datumet som blir satt är den 17 december, morgonen efter jag går i mål med mitt löpäventyr för musikhjälpen i Norrköping.
För mig kunde det nog inte vara bättre för det absolut bästa med att vara på äventyr är att man befinner sig i äventyrsbubblan och den bubblan gör mig otroligt modig och orädd!
Så när jag gick i mål i Norrköping och hade träffat mina underbara nära och kära så var det bara att ta sig hem och ladda för nästa äventyr.
Att vakna tidigt på morgonen med det lyckorus man har efter en prestation samtidigt som kroppen är otroligt trött och då ställa sig och försöka få lite ordning och försöka få ordning på mitt uttorkade ansikte.
Jag vet att när jag stod där i hallen och skulle gå till taxin så sa jag bara nej nu går jag, där och då gick jag in i “bara att göra bubblan”. Den där bubblan som stänger av min hjärna och bara går in och levererar den uppgift jag har framför mig. Så klart var jag supernervös men det känner jag inte förens efteråt när jag kliver ut från TV4 huset. Då tänker jag, vad hände! Jag minns knappt något och vet egentligen inte vad som hänt.
Det är då jag förstår att på något sätt kan jag bara stänga av min hjärna på negativa tankar. Jag är så tacksam för det. Hade jag inte haft den förmågan hade jag aldrig våga göra något av det jag har gjort det senaste året.
Efter min medverkan har jag fått så mycket positiva kommentarer från folk som jag inte känner, om hur jag inspirerar och hjälper dom att våga och massa fina saker. Det är helt otroligt och kan min historia få en enda människa att börja våga följa sina drömmar så har jag lyckats.
Ett litet axplock av alla kommentarer av alla respons jag har fått.
Jag har också fått höra hemska historier hur vuxna människor trycker ner varandra, ifrågasätter och talar om för andra att dom inte kan. Hur kan vi vuxna tro att om vi beter oss på det sättet och ska få våra barn och ungdomar att forma en värld där alla får vara som dom är när vi vuxna ifrågasätter och talar om för varandra att vi inte är bra nog eller att vi inte ska tro på oss själva. Det är något jag undrar över. Vill inte vi att våra barn ska kunna glädjas åt andra och deras framgångar? Jo jag tror att alla kan skriva under på det.
Att många får höra tex denna kommentar som otroligt många känner igen som självklart kom upp efter min medverkan i TV4. Idag bryr jag mig inte ett dugg för jag vet att jag har en kropp som är som en maskin och är stark. Men det finns dom som mår dåligt över såna kommentar och som kan sätta spår i människor och begränsar till att våga följa sina drömmar. Jag kommer inte sluta gör allt jag kan för att förändra detta.
Vi alla måste vara goda förebilder för det enda jag tror vi alla vill är att följa våra drömmar även om vi inte alla har samma drömmar!
Jag vill av hela mitt hjärta tacka alla er som följer mig på sociala medier och alla er som kommer med glada tillrop. Till er som delar med er av både positiva och negativa historier, sluta inte med det.
Ni är min drivkraft till att kämpa för dessa frågor.
Kom ihåg att all rörelse är bra rörelse, att inte jaga km tider är också att springa.
Sist men inte minst till alla som springer glöm aldrig bort.
Vi alla är LÖPARE oavsett vilken km tid vi har!!!
