Jag är inte bara löpare, klimakterietant, verksamhetschef, träningsinstruktör, vän, fru och mamma.
Utan jag är även en NPF-förälder, och det innebär så mycket fantastiskt, men samtidigt innebär det tyvärr även en kamp som är obeskrivlig. Det är en kamp som inte borde finnas, en kamp som många inte orkar med då den gör så fruktansvärt ont. En kamp som får många att ge upp, en kamp som föder psykisk ohälsa, en kamp som ingen ser. Listan kan göras lång.
Jag har en 15-årig dotter som under flera år har haft svårt att gå i skolan, eller snarare inte varit i skolan alls på flera år då den skola som hon tillhörde verkligen inte var till för alla elever, man ville inte lyssna på varken henne eller oss föräldrar vilket resulterade i att min tjej, som så många andra, fick psykisk ohälsa till följd och snuvad på sina tonår.
Från att vara en helt "vanlig" 10-åring i våra och andras ögon. Hon som var modigast i familjen, klockren och älskade att lära sig nya saker, såg upp till vuxna, speciellt i skolan. Hon som hjälpte andra elever i klassrummet, ogillade orättvisor och var livsglad. Men i allt detta har hon alltid behövt en trygg axel att luta sig emot.
En dag började fasaden att krackelera och då fanns det ingen där, utan bara massa vuxna som ställde massa krav på att hon skulle vara den där "duktiga flickan". Så en dag rasade fasaden ihop då hon inte kunde hålla emot längre och kunde inte leva upp till det där som vuxenvärlden förväntar sig av en 10-åring.
Från den dagen fanns det inget skyddsnät längre som kunde ta emot henne när hon föll och ingen som tog henne på allvar och det värsta av allt, ingen trodde på oss föräldrar utan trodde mer på att vi var överbeskyddande föräldrar. Istället sätter hela samhället på sig skygglappar och tänker att "det där får någon annan ta tag i". Jag vet inte men från den dagen tror jag den här skolplikten som alla pratar om, den gällde inte längre oss.
Kvar står världens finaste tjej med stark ångest som inte lämnar rummet, med ett otroligt dåligt mående och en familj som gör allt för att försöka hålla ihop men utan att veta hur!
Vi som föräldrar drar i varje halmstrå vi kan få, sitter i möten med samhällets alla instanser där det görs fina planer som alla innerst inne vet att det inte kommer fungera, men det ser ju bra ut i alla papper och statistiken. För det verkar vara det som är det viktigaste. Att det är en riktig individ bakom varje frånvarotimme verkar ingen förstå.
Vi föräldrar får berätta vår historia om och om igen, sitter och berättar för främmande människor om och om igen att det käraste man har inte mår bra, att man står helt maktlös som förälder. Jag som ska skydda mina barn, det är otroligt smärtsamt. Att år ut och år in göra samma sak och vi har fått lära oss den hårda vägen. För det vi bemöts av är att vi är överbeskyddande föräldrar som inte klarar att sätta krav på vårt barn och åren bara går.
Kvar står en flicka som kommer ifrån samhället mer och mer, medan alla vuxna bara skriver massa fina handlingsplaner och dokument.
I ett år har vi nu haft ett papper på vilka styrkor och vilka svårigheter denna underbara tjej har och vad hon behöver för att må bra. Trots detta slåss vi fortfarande med att utbildade människor kommer in i vårt liv, lovar massa saker och berättar för oss föräldrar att vi måste vara hårdare och "uppfostra" vår dotter, utan att man ens har tagit sig tid till att läsa utredningen för att man vill bilda sin egen uppfattning.
Medan vi vuxna leker viktiga och skriver våra fina dokument eller tycker massa saker som vi inte har en aning om och samtidigt så far våra barn illa, hamnar i utanförskap, mår dåligt och förlorar delar av sin barndom. Jag blir så arg och ledsen att vi spelar roulett med våra barns framtid!
Att ha psykisk ohälsa eller ha det tufft i livet syns inte utanpå på NÅGON, så snälla tänk en eller två gånger innan ni dömer andra. Kanske är det så att vi föräldrar inte orkar förklara allt. För det är svårt att förklara hur ens barn vrider sig i ångest och inte kan gå ut genom dörren eller, hur paniken och ångesten bara kommer när, var och hur som helst. Där hemmet och föräldrarna är den enda trygga punkten. Kanske är det så att vi föräldrar har en sån sorg så vi inte kan prata om det utan att börja gråta.
För att slippa förklara sig eller bli besviken på att inte bli förstådd så är det lättare att ta avstånd, som sen gör att kanske hela familjen blir mer och mer isolerad. Vi blir knepiga att umgås med då vi aldrig riktigt vet om vi kan komma på den där middagen eller aktiviteten. Någon av oss föräldrar måste kanske vara hemma för alla vuxna kan inte lämna hemmet och det kan vara så att vissa tycker att ett så stort barn inte kan bestämma eller att man måste ha mer regler och ställa krav, men tyvärr är det inte så enkelt!
För det ingen ser är det som händer inuti en person som mår dåligt eller det värsta av allt, vad som blir konsekvensen efteråt av tvång.
Det är där hemma i den trygga miljön som är den enda plats som man vill och klarar av att vara i, det är där man man vågar vara sig själv och det är där hemma det är otroligt viktigt att vi som är där alltid håller vad vi lovar. Så hemmet alltid ska få vara en tyg plats. Kan inte vi föräldrar hålla det vi lovar och vara den man kan lita på, vem ska då vara det? Inte ens vi föräldrar gör rätt alla gånger och det gör ont ska ni veta, när även vi sviker.
Det handlar inte om att föräldrarna är slappa eller inte ställer krav!
Detta är något helt annat som jag tror att bara ni som har någon i liknande situation eller i sin närhet kan förstå. Jag vet att det inte finns någon som vill vara elak och jag vet att alla bemötanden och konstiga kommentarer är av okunskap precis som de gånger jag också gör fel (typ varje dag), men jag vill att ni snälla tänker två varv innan ni dömer någon, tvinga ingen att prata om det om de inte vill, bara för att det tillhör social kompetens (säger vem?), Vi ska aldrig tvinga någon att göra någonting, vad det än är, bara för att det är så man ska göra (säger vem?), eller krama eller vidröra någon. Detta kan ha förödande konsekvenser för personen i veckor efteråt! Tänk först, snälla!
Detta kanske är svårt att förstå att jag som gör så mycket annat, som att träna och prioriterar min träning mycket, men en sak vet jag, att det ger mig kraft att orka och att jag kan vara glad och kämpa.
Jag har världens finaste barn och att de kanske inte går den vägen som många andra gör men jag är inte ett dugg orolig! Det finns så mycket styrkor och jag vet att de kommer klara sig i livet trots att de just nu inte går i en traditionell skolgång
Att ha barn med psykisk ohälsa eller NPF-diagnoser kan innebära att man får se sitt eget barn ligga på golvet kippa efter andan, gråta och skrika i ångestsmärtor och i värsta fall göra illa sig själva på grund av något som vi "vanliga människor" har sagt, eller gjort som vi tycker är en bagatell och det är väl bara att skärpa sig och kämpa lite. Det sliter sönder mammahjärtat i tusen bitar.
Att beskriva för någon utomstående som inte har varit med om eller har erfarenheter av detta och som kanske aldrig riktigt kommer förstå accepterar jag verkligen, för även jag som lever med detta förstår inte heller alltid. Men en sak vet jag och det är att alla människor är lika mycket värda. Alla vi är unika och kämpar utifrån våra förutsättningar.
Detta är mitt VARFÖR och varför jag har valt att samla in pengar till Hjärnfonden!
Jag har självklart ett godkännande av min dotter att dela detta och vi har tillsammans tagit beslutet att jag ska dela med mig lite av vår kamp som NPF- föräldrar. Kan vi/jag vara med att öka förståelsen eller på något sätt hjälpa en enda person att få det lättare i vardagen så vill jag självklart bidra till det! .
