Det är en kommentar som har fastnat hos mig och som jag har funderat så mycket på den senaste tiden. Jag kan absolut inte tala för hela generationen, men jag kan tala för mig själv, och ja, hon har så rätt.
I 50 år, eller så länge jag kan minnas, har jag kämpat.
Redan som barn hörde jag kommentarer om min kropp – både från andra barn men även vuxna i min närhet. Jag lärde mig tidigt att jag inte var tillräcklig, att jag på något sätt var mindre värd på grund av hur jag såg ut.
Vad gör detta med ett barn? och vad bär man med sig genom livet?
När jag ser tillbaka på bilder från när jag var tonåring och även när jag var barn blir jag helt förskräckt, för det stämmer inte överens med hur jag såg på mig själv. Tänk hur tidigt självbilden kan bli skev!
När jag ser tillbaka inser jag att jag kanske var lite mobbad, även om jag inte riktigt upplevde så då, men jag kände mig ibland väldigt ensam som barn.
Jag har haft tur på ett sätt – jag har haft möjlighet att utveckla strategier för att hantera dessa kommentarer och jag har alltid känt mig stark.
Jag hade en mamma som gav mig otroligt mycket trygghet och gav mig en fantastisk självkänsla, vilket har hjälpt mig genom livet och jag har henne att tacka för otroligt mycket!
Men självförtroendet? Det har jag aldrig riktigt haft!
När jag var liten var jag ofta ledsen av olika anledningar, och tidigt upptäckte jag att mat, glass och sötsaker fick mig att må mycket bättre – och dämpade ångest, åtminstone för stunden.
Även om jag inte förstod det då, har detta beteende följt mig genom livet.
När livet blir stressigt, svårt och tungt – och låt oss vara ärliga, livet är ofta tufft – så går jag oftast upp i vikt.
Det handlar om vad jag stoppar i mig, det vet jag!
Tyvärr är det inte så enkelt som att bara "sluta stoppa i sig", hur klok och hur mycket kunskap jag än har är detta ett beteende och en drivkraft som inte går att kontrollera. För den som inte har upplevt detta, så tror jag att det är svårt att förstå hur djupt det sitter.
Att varje dag tänka: "Imorgon ska jag sluta, Jag borde inte äta det här, Varför gjorde jag så här?, Varför har jag ingen självkontroll?, Jag är inte så stark som jag tror och jag borde veta bättre osv." Det blir en ond spiral där varje negativ tanke gör att “tröstätandet” ökar och det blir svårt att bryta mönstret.
Allt detta har lett till att hela livet har “jojobantat”.
När jag bantade första gången var jag i tio års ålder och det var det inte för min egen skull. Det var för att andra skulle vara nöjda med mig, för att de inte skulle behöva skämmas och för att man skulle vara smal, annars var man mindre värd, trodde jag i alla fall. Allt handlade om att jag ville passa in.
Idag handlar det absolut inte om vad andra tycker, idag handlar allt om hur jag mår inombords. Länge har jag funderat på min dotters kommentar och den stämmer så väl men det är inte förens hon sa det som jag insåg hur djupt detta sitter.
Jag är och har alltid varit fången i min kropp och den styr hur jag mår. Samtidigt som jag älskar min kropp som är stark och uthållig och alltid ställer upp på mina konstigheter och gör allt jag ber den om!
När jag inte mår bra eller har inre stress under längre perioder så börjar jag göra saker som jag inte mår bra av, vilket på långsikt får mig att må sämre inombords. Mitt inre mående är kopplat till hur min kropp ser ut och när jag tittar på den i spegeln så ser jag den på ett sätt som är så skevt.
Vi är alla fina precis som vi är och jag tittar inte på andra och tänker det jag tänker om mig själv, så jag förstår inte hur jag kan vara så elak mot sig själv.
Mitt mål med detta inlägg är att dela min inre kamp, vad händer med mig när jag befinner mig i en svacka och inte är nöjd med mig själv?
Vad händer när vi dömer andra, hur en kommentar kan sätta djupa spår och kan bäras med resten av livet.
Jag vet att jag inte är ensam om detta, och jag har tur – jag har ofta lyckats ta mig ur den negativa spiralen på egen hand. Den möjligheten har inte alla, och därför brinner jag för att vi ska lyfta varandra, sluta döma varandra, inte fälla konstiga kommentarer. Vi måste verkligen tänka på hur vi bemöter varandra, hjälp till att lyfta varandra!
Idag har jag en djupare insikt om vad allt detta handlar om, och jag har accepterat att detta är en del av mig. Och vet ni vad? Jag är jävligt bra som jag är och jag kommer aldrig mer skämmas för hur jag ser ut !
Det är nog det bästa med att vara 50 – insikten om att jag duger precis som jag är och jag är fin precis som jag är.
Lyssna gärna när jag pratar om detta i Träning & Fika podden.
댓글