Helt plötsligt står jag där tillsammans med 23 underbara människor som har fått en stor plats i mitt hjärta och lyssnar på Soldaterinran och 14 dagars grundutbildning har gått och vi är ett steg närmare att vara Hemvärns soldater.
Föreställ dig detta: Du åker iväg från din familj i 14 dagar utan nästen ingen kontakt med omvärlden. Telefonen är avstängd, du är omgiven av 25 främlingar, din säng är en enkel våningssäng med spånskiva med bara en kudde. Du har ingen aning om vad som ska hända nästa timme, och du förväntas vara igång över 16 timmar om dygnet – med aktiviteter du aldrig tidigare har provat. Låter det lite skrämmande?
För mig var det otroligt skrämmande, men jag bestämde mig för att ta steget och våga!
Att beskriva den här upplevelsen är svårt och nästan omöjlig för den måste egentligen upplevas. Jag ska göra ett försök att förmedla min upplevelse om dessa otroligt intensiva dagarna på GF-U på F7 flygflottilj i Såtenäs!
För att hinna till inryckningen kl. 10 på lördagen den 7 september åkte jag redan på fredagen.
Jag hade haft mejlkontakt med en Maria från Stockholm och vi bestämde oss för att samåka. Vi träffades på en bensinmack i Älvsjö och det var så nervöst tänk att sitta i en bil i över 5 timmar med någon man aldrig tidigare har träffat! Efter 5,5 timmar i bilen anlände vi till Såtenäs. Trots att vi nyss hade träffats kändes det som att vi var “gamla kompisar” .
Vi var bland de första att anlända och hade turen att få välja våra sängar vilket gjorde att jag hade turen att få en underslaf, nu var vi redo att möta alla andra.
Klockan 10 den 7 september stod vi där, 26 personer, uppställda på kaserngården vid byggnad 21 på F7. Jag tror nog att alla kände samma känslor. Blandningen av nervositet och förväntan, men alla var så fantastiskt glada och trevliga som snabbt gjorde att man kände sig trygg.
Utbildningen drog igång med besked. Vi fick information om klädsel och genomgick inspektion av vår packning. Vi lärde oss om all utrustning, vad den var till för och hur den skulle användas.
Allt skulle vara på rätt plats, i rätt tid, och med rätt utrustning. Efter ännu en uppställning fortsatte utbildningen, och nu började kampen med att vi ska lära oss alla exercis: "givakt", "lystring", "manöver", "ledig", med mera och vi nötte och nötte.
Efter lunch var det dags för fler övningar i att marschera och hålla led formationer. Vi höll på fram till middagen kl. 19.00. Hjärnan var nu redan full av nya intryck och den kändes som jag inte kunde få in en enda instruktion till, men dagen var inte slut där.
Efter middagen fortsatte vi med teori där vi fick göra personliga presentationer, lärde oss lagar och regler och mycket annat. Kvällen avslutades med att vi organiserade nästa dags städning, fixade packningen, tog en dusch, och sen – 22.00 var det dags att gå och lägga sig och väckarklockan var ställd på 05.30. Och så här fortsatte dagarna, i 14 intensiva dagar.
Så här såg dagarna ut.
5.30 uppstigning göra sig i ordning och vara klar 06.00 för att kunna vara klar för att börja städa logementet
6.30 Frukost
7.00 fortsätta städa
7.20 uppställning 7.30 lättare stretch och träning.
7.40 hämta dagens utrustning
7.50 uppställning information m.m
8.05 Ta sig till första utbildnings plats, självklart gemensamt.
8.15 Start lektion som kan vara i skogen, skjutbana eller lektionssal
Har man tur får man en 15 minuters rast här emellan
12.00 Lunch
12.45 Uppställning för en gemensam mars till eftermiddagens lektioner med rätt packning och utrustning.
13.00 start eftermiddagens lektioner i skog, skjutbana eller lektionssal
Har man tur får man en 15 minuters rast hör emellan
16.30 Middag
17.20 uppställning för gemensam mars till kvällens aktivitet skog eller lektionssal
20.00 Tillbaka på logementet för att äta kvällsmat
Sen startar kvällspasset där man måste ta hand om blöta och smutsiga kläder, förbereda inför morgondagen med packning, putsa skorna, duscha och ibland läsa läxa.
Vad gjorde vi egentligen under dagarna? Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt som händer inuti mig och allt jag lärt mig.
Under dessa 14 dagar såg schemat ut så här.
Den största utmaningen för mig var ändå att släppa kontrollen, våga göra fel, men framför allt att gå in känslan att jag är här för att lära mig och träna för jag ska vara helt förberedd och veta vad jag ska göra den dagen det behövs !
Då måste man öva och gå in i allt som det är på riktigt, där hade jag väldigt svårt och det handlar inte om att jag inte tar saker på allvar för det gör jag verkligen.
För mig handlar det nog mer om den där delen som alltid har funnits i mig, rädslan för att göra bort sig. Jag kämpade verkligen otroligt hårt med detta och efter en vecka var det helt naturligt att träna krig med inlevelse utan att det kändes konstigt.
Ska jag vara helt ärlig så var detta så svårt för mig och här kan jag själv se vilka framsteg jag gjorde under dessa veckor och detta är ju ingen som ser utan allt sitter i huvudet.
Många känslor strömmar genom kroppen under dessa veckor och allt blir förstärkt när man är både fysiskt och psykiskt slut.
Frustrationen över att inte kunna saker direkt, eller att hjärnan är så trött att den inte kan leverera. Det blir en stor kamp för självkänsla och självförtroende.
Den där lilla rösten inom mig, började viska: "Du är inte tillräckligt bra, det här kommer du aldrig att klara." Prestationsångesten blev stark och här fanns ingen möjlighet att fly från känslorna så det fanns bara en sak att göra, låta allt komma upp till ytan och ta hand om det!
För min del kom sammanbrottet när jag påbörjade den 40 timmar långa vapentjänsten
Eftersom jag ska bli sjukvårdare så var min vapen utbildning med pistol.
Från ingenstans bröt jag ihop och det var nog en våg av prestationsångest och allvaret i situationen. Det handlade inte om att jag var rädd för att någon annan skulle råka skjuta mig, för jag litade till 110 % på mina kamrater utan allt handlade snarare mitt eget tvivel på mig själv, på min egen förmåga för ett enda fel från mig här kan vara förödande!
Det var tack vare mina fantastiska kamrater, de grymma pistol instruktörerna och lite min egen envishet så tog jag mig igenom den första dagen.
Till min stora förvåning visade det sig att jag faktiskt var lite bra på att skjuta när vi väl var ute på skjutbanan, dessutom att jag tyckte det var otroligt kul!
Det här med att bryta ihop och komma igen var verkligen något som var behövligt och det är verkligen något som utvecklar!
Sen hjälpte det otroligt mycket framför alla utmaningar för så var det verkligen det här var en utmaning i allt och varje timme blev jag tvungen att ta tag med något, inte konstigt man var helt slut på kvällen.
Att Checka ut från Vardagen och Checka in i Mig Själv
Att få lämna jobbet, familjen och alla måsten bakom sig, stänga av telefonen, och lägga undan alla privata ägodelar för en stund var otroligt befriande. Jag kunde verkligen vara mig själv och fick på något sätt möjligheten att hitta tillbaka till den person jag är. Det låter kanske klyschigt, men det var en fantastisk känsla.
När livet kör ihop sig, jobbet tar över, och vardagen känns tuff, är det lätt att förlora sig själv i alla måsten. Jag har alltid sett mig själv som en social person, men med åren har jag börjat tvivla på det. Men under dessa veckor insåg jag att mitt yngre jag hade rätt: jag älskar att ha människor omkring och det ger mig ger mig otroligt mycket energi, och det får mig att må bra.
Tank att jag vid 50 års ålder få en chans att utmana sig själv och få insikter om vem man är, det är något jag är oerhört tacksam för. Den här utbildningen har gett mig så mycket och ändå är det bara början!
Comments