Jag packar ihop mitt tält för sista gången och den här gången göra jag det sakta, som att jag inte vill bli klar

Vaknar upp och solen är tillbaka. Känslan i kroppen är vemod och lite ledsamhet. Jag har helt enkelt en otroligt separationsångest för att lämna detta äventyr.

Jag har tänkt på den här dagen varje dag i snart ett år och då menar jag verkligen varje dag. Jag vill helt enkelt inte att det ska vara slut, bara några dagar till. Det här äventyret har betytt otroligt mycket för mig. Bara det att varit en del i Adventyre Academy och att jag faktiskt har lyckats genomföra alla delar i den utbildningen trots att jag inte har haft någon erfarenhet. Det har också betytt att jag har fått checka ut från vardagen och bara få vara här och nu. Den känslan har varit fantastiskt och den kommer göra mig gått framöver.

Jag packar ihop mitt tält för sista gången och den här gången göra jag det sakta, som att jag inte vill bli klar. Sen blir det lite frukost som jag köper i restaurangen.

Jag har bestämt att jag ska gå i mål kl 12.00 så jag har ingen stress. Då jag har gått om tid så tar jag mina saker och tar mig ner till stranden och där bara sitter jag tittar ut över havet och reflekterar över dom senaste 14 dagarna. Efter en timme känner jag att jag är redo att lämna detta och börjar glädjas åt för vad jag har åstadkommit.

Jag tar vagnen och springer in mot MITT mål med glädje. Ut med vägen hör jag några hejarop och får lite av en känsla att jag har sprungit ett lopp.

När jag kommer innanför ringmuren är jag så glad och lyckan bara sköljer över mig.

När jag närmar mig Almedalen står min familj och hejar och jag springer in i parken där jag möts av en speakerröst som berättar vem jag är och vad jag gjort. Det är en sån euforisk känsla som inte går att beskriva utan måste upplevas.

I målet möts jag förutom av min familj av fantastiska människor som har kommit för att se mig gå i mål. Det gör mig så otroligt glad och tacksam. All kärlek till dom.

Jag gjorde det! Jag sprang 557 km ( som det blev) runt Gotland själv med alla mina tillhörigheter i en vagn på 14 dagar.

Jag är så otroligt stolt över min fantastiska kropp som klarar av den påfrestning som jag har utsatt den för. Visst har det inte gått snabbt alla gånger och att jag har fått gå ibland det förstår nog vem som helst. Men min kropp och knopp har levererat löpning som jag aldrig egentligen trodde var möjligt.

Visst är det en märklig känsla att bli kallad äventyrare men det är ju faktiskt ett äventyr jag har gjort.

Stort tack till alla er som har stöttat mig och gjort det möjligt för mig att genomföra mitt äventyr. Utan er hade detta aldrig varit möjligt .

All kärlek till er ALLA.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *