Att kliva in i ett rum eller sammanhang där folk tittar på en uppifrån och ner och tänker hur ska hon fixa det här? Där man efteråt har fått kommentarerna ”jag trodde aldrig du skulle vara så stark” Ibland kan det vara så tröttsamt och göra att man känner att man alltid måste prestera 

Jag minns när jag äntligen vågade anmäla mig och åka på den där Löparveckan på LA Pared med Rune Larsson och Marathonmia. Men jag minns också väldigt starkt när vi samlades i foajén och jag kom fram och sa att jag skulle vara med. Då kom dom där blickarna som sakta tittade på mig uppifrån och ner och där och då var jag otroligt glad att jag inte kan läsa andras tankar. Känslan kom att jag nog var på helt fel plats och jag kommer inte fixa det här. Den känslan är hemsk och man känner sig så liten men samtidigt är det en av mina drivkrafter. Det är som man verkligen måste visa vad man går för och att man vet vad man pratar om innan folk förstår att även jag kan. Som att jag måste bevisa först att jag kan innan jag blir accepterad. Men på den här resan var det annorlunda.

Denna resa förändrade mig och gav mig ett otroligt självförtroende i löpningen tack vara alla dessa fantastiska deltagare. Vissa har verkligen blivit vänner för livet. Maratonmia som med sitt focus och drivkraft som visar att ingenting är omöjligt och sen det som nog betytt mest, alla samtal med den kloke Rune Larsson som sa så många kloka saker som förändrade mitt sätt att tänka och se på saker som senare gjorde att jag började tro på det jag gör. Jag är övertygad om att många av Runes kloka ord och Mias historia och drivkraft bidrog till att jag började våga göra saker som jag tidigare bara drömt om, som till exempel anmäla mig till Adventure Academy. 

Adventure academy är en äventyrsutbildning där målet med utbildningen är att avsluta med att genomföra sitt eget äventyr på 14 dagar.  Jag minns när vi på första träffen skulle presentera våra äventyr och jag presenterade mitt äventyr Gotland Runt i Löparskor 600 km, en Marathon distans om dagen i 14 dagar. Då kom den där känslan igen, att alla tittar på mig uppifrån och ner och jag nästan kan se hur dom tänkte, det kommer hon aldrig fixa! Jag har fått kommentarer efteråt där jag har fått bekräftelse på att min känsla stämmer ganska bra överens om vad en del tänkte den gången.

Tanken hade aldrig slagit mig att jag inte skulle fixa mitt äventyr men när jag stod där i Visby själv med min löpparvagn och skulle ge mig iväg så kom tankarna så starkt. “ HUR TÄNKTE JAG NU?” “ HUR KAN JAG ENS TRO ATT JAG KAN FIXA DET HÄR?” Kroppen kommer gå sönder” ”Jag kommer aldrig mer kunna springa efter det här”  Men när jag väl satte igång så levererar ju min fantastiska kropp och min knopp och jag tog mig dom 600 km runt Gotland på ett överraskande sätt.

Den 3 juni gick jag i mål i Almedalen på idrottens dag och min familj var där och jag var så otroligt lycklig men samtidigt var det tråkigt att allt var slut. När jag hade gått i mål så berättar min äldsta dotter som då var är 13 år “, mamma när vi stod där och du kom springande så var det många som pratade om att du inte ser ut som en löpare, vad menade dom med det?

Efter att jag genomfört detta äventyr har jag självklart fått många kommentarer som, ” har du verkligen sprungit hela vägen ” , men för er som springer så förstår ni självklart att man inte kan springa exakt varenda km! Speciellt inte när det är nästan 30 grader varmt i över 7 dagar av dom 14, men självklart har jag sprungit i ett lugnt tempo.

Självklart har jag även gått uppför backar eller när jag har intagit mat och dryck. Min spring plan var att jag skulle springa 30 minuter sen dricka och stoppa i mig energi och springa 30 min igen osv men då det nästan 30 grader varmt så jag skalade ner lite så det blev ungefär 20 minuter löpning sen energi osv.. Men när det blev kväll och svalt kunde jag springa långa sträckor så med det sagt tog jag mig framåt joggandes i 14 dagar utan en enda skada. Det ända var ett skavsår på min stortå. Men man ska också komma ihåg att den ända uppgift jag hade under dessa dagar var äta, sov och ta mig framåt.

Efter det här kommer jag aldrig mer bry mig om vad folk anser om mig och min kropp. Om jag ser ut som en löpare eller inte för jag är en löpare och förhoppningsvis kommer jag alltid att vara det för löpning är det bästa som finns. För att Citera Rune Larsson från hans senaste poddavsnitt

Den som ställer frågan varför, kommer aldrig förstå svaret

Jag avslutar som jag började, bland är jag lite mindre och ibland är jag lite mulligare men jag är alltid en löpare , för alla vi som springer, joggar eller lunkar vi är alla löpare!

Så snälla snälla ni, döm aldrig någon utefter utseende och glöm inte bort att alla drivs inte av km tider och snabba mil tider utan älskar att bara springa.

Jag skulle önska att fler vågade testa att bara springa utan km klocka, utan att känna stress för att man måste prestera en viss tid. Frågar ni mig finns det inte något bättre att ta på sig löparskorna och löparryggan, ge sig iväg på något ställe där man aldrig varit , stanna halvvägs och ta en kaffe och en kanelbulle, gå i någon backe om det behövs för detta är bara för njutning.

Med denna serie om min upplevelse vill jag dela med mig om hur jag har upplevt det och när jag började skriva denna trodde jag att det jag hade upplevt inte förekom 2020 men jag har fått så mycket respons och fått höra så många historier där till och med människor slutat springa pga av att dom inte känt sig hemma i löpargrupper eller på grund att att folk har så mycket åsikter. Jag hoppas jag kan inspirera till löpning och att ingenting är omöjligt bara man tror på sig själv och på det man gör.

Kan vi inte bara en gång för alla bestämma att en löparkropp är en kropp som springer!

Glöm aldrig bort att All rörelse är bra rörelse

Följ mig gärna på Instagram,

Just nu förbereder jag mig och min kropp för min största utmaning någonsin och självklart kommer detta utföras i löparskor.

Den mulliga löparen del 2

Den mulligalöparen del 1

6 kommentarer

  1. Härlig o inspirerande läsning!
    Kul att du kom iväg på Löparveckan💕
    Vilket år var du där?
    Jag har varit där i november 2017,2018 och 2019. Är anmäld i år igen o hoppas det blir av.
    Lycka till med din nya utmaning! Ska bli spännande att följa dig på IG🏃‍♀️💪💕

    1. Author

      Tack snälla 💕 jag var i La Pared april 2017.
      Hade så gärna åkt igen men det blir inte i år. Vad kul att du följer mig ❤️

      1. Tack själv för inspirerande läsning💕

  2. Oj så bra skrivet! Instämmer i varenda ord. Självförtroendet efter hemnavasan för min del bara sprutar ut! Den där blicken om hur man ser ut. En löpare är en löpare. Det jag hört viskas är hur tusan min rumpa får plats i en racer kanot. De ”båtarna” är ju liksom rätt smala…. Jag får både plats och kan paddla obehindrat till skillnad från de flesta med kommentarer.



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *