Del 1 av 3

”Va, springer du! du ser ju inte ut som en löpare , är det verkligen bra för din kropp” För mig har det alltid varit så att när livet blir lite tuffare går jag lätt upp i vikt vilket gör att ibland är jag lite mindre och ibland är jag lite mulligare men jag är alltid en löpare.

Då jag ganska ofta får frågor och reflektioner från människor som upplever att dom får kämpa i motvind då dom ser ut på ett speciellt sätt och att dom har svårt att tro på sig själva, då en del människor runt omkring har så mycket åsikter och fördomar. Så jag har nu bestämt mig för att berätta om min historia, om hur jag upplever att vara den ” mulliga löparen” och hur jag har gjort dessa erfarenheter till min största drivkraft. Jag kommer i tre delar berätta om hur allt började till hur det är i idag.

Kommentarerna har varit många genom åren. ”Du ser inte ut som en löpare” ”är det verkligen bra för dig att springa så långt” ”har du verkligen sprungit hela vägen” eller när man efter ett gruppträningspass får ryggdunkar där kommentaren är: ”det trodde jag aldrig du skulle fixa, bra jobbat!”. Detta och många många fler kommentarer har jag fått höra genom åren. Eller som när jag lämnade tillbaka ett par skor hos en känd löparsko affär efter att jag fick otroligt ont i benhinnorna. När han som hade sålt skorna till mig sa ”om jag ska vara ärlig så trodde jag faktiskt inte att du sprang och speciellt inte så långt ” Men det värsta är nog när man pratar om träning eller kliver in i ett rum i ett träningssammanhang och får den där blicken, sakta uppifrån och ner och upp igen .

Visst har många av dessa kommentarer gjort att jag i perioder har tvivlat på mig själv men mest har det blivit min drivkraft och idag vet jag att jag har en otroligt stark uthållighet och en kropp som är som en maskin även om det inte syns utanpå och jag älskar den.

Jag har alltid varit mullig ända sen jag var liten och har väl egentligen alltid fått höra det på ett eller annat sätt. Detta har självklart satt sina spår men jag har nog alltid någonstans trott på mig själv och jag är övertygad om att det har jag min underbara mamma att tacka för. Jag har i perioder haft/har dåligt självförtroende och så här på “ äldre dar” kan jag relatera det till vikt.

Jag är en person som, när livet blir lite tuffare går upp i vikt. Bara av att titta på mat går jag upp i vikt. Självklart äter jag den också och Jag har svårt att komma ur detta. Löpningen har gjort att det beteende har blivit mycket bättre men det kommer nog alltid finnas där. Ibland mer och ibland mindre.

När min dotter hade kommit till världen och var runt året så började min svägerska springa och hon sprang Tjejmilen! Hon var helt euforisk efteråt. Jag tänkte att kan hon så kan jag. Jag har alltid vetat att jag har gillat löpning. Från det jag var ung och spelade fotboll där jag var den som älskade att slita och springa mycket.

Jag hittade ett program på nätet. På 12 veckor skulle man kunna springa fem km. Jag startade en måndag och skulle springa tre gånger i veckan. Jag startade av någon anledning på vecka 3 i programmet. Antagligen för att jag tyckte jag hade någon typ av ”grundkondis” då jag rört på mig en del när jag varit ute på promenader med Barnvagnen. Men i själva verket vägde jag 99.6 kg och orkade knappt dra barnvagnen upp för en backe. 

Jag bestämde också att om jag inte skulle orka mig igenom ett pass skulle jag bli tvungen att göra om det. Jag minns första passet, jag skulle springa i 3 minuter, gå 4 minuter, springa 2 min och gå 1 minut. Det var hemskt!! Så fruktansvärt jobbigt. Men jag hade bestämt mig för att denna gång tänker jag inte ge upp! Varje måndag / onsdag och en dag på helgen körde jag detta schema slaviskt. Jag vet inte riktigt vart drivkraften kom ifrån. Antagligen var det känslan av välmående fysiskt men framförallt psykiskt som drev mig. 

Jag slet verkligen dessa veckor och det är klart, det gav resultat. Jag gick även ner i vikt och jag blev starkare. Så var dagen där när jag skulle springa 5 km utan att stanna. Asså vilken känsla, det var som att vinna första pris! Detta gav mersmak och jag tog fram nästa program som skulle få mig att springa en mil. En mil! Det är jättelångt men jag fixade det också. Det var här det började, kärleken till löpningen. Vilket också gjorde att jag började prata om att jag sprang-

Det var då det började, fördomarna och kommentarerna, som om man får säga vad som helst. “Vadå springer DU” ”en mil, orkar du verkligen det?” “Får du inte ont i knäna?” Då ska man veta att jag hade gått ner ca 10-15 kg, och sen alla frågor om km tider och mil tider speciellt från folk som inte själva sprang. Denna tids hets gav mig en otrolig mycket prestationsångest och jag började tappa glädjen och mitt egentliga syfte till varför just jag sprang och vad jag hade för mål. Jag bestämde mig då för att sluta titta så mycket på hur långt jag sprang utan istället bestämma mig för hur länge jag ville springa. Under den här tiden så läste jag en artikel i Runners world om hur Rune Larsson som på sina löparresor fick vanliga motionärer att springa 5 mil. Jag vet hur jag drömde om att våga åka på en sådan resa och vara en av dom som skulle orka 5 mil. Det kändes som en utopi. 

Jag fortsatte min löpning 3 gånger i veckan. Jag testade att vara med i en löpargrupp men dom där blickarna när jag kom, sakta upp från och ner och jag bara kände hur dom tänkte vad gör hon här och sen allt snack om km tider gjorde att jag fick ångest och min hjärna bara berättade för mig hur dålig jag var. Så jag slutade i den gruppen! I stället nötte jag på tillsammans med min klocka som bara tog tiden på hur länge jag var ute och sprang och jag älskade det verkligen.

Jag trodde verkligen att sådana här fördomar inte förekom idag men ni läsare har vitnar om snarare tvärt om och det gör mig otroligt ledsen.

Har du varit med om likande kommentarer eller andra upplevelser ? Skriv gärna och berätta om det i kommentarsfältet längst ner på sidan..

Den ”mulliga” löparen del 2

Den ”mulliga” löparen del 3

Följ mig gärna på instagram

Just nu förbereder jag mig och min kropp för min största utmaning någonsin och självklart kommer detta utföras i löparskor

8 kommentarer

  1. Jättebra och fint skrivet Linda!
    Jag har ju haft förmånen att få träna tillsammans med dig och kommer verkligen ihåg när vi haft pass med lite längre transportsträckor, hur du njöt 🙂

    Stark som få och med ett pannben, från var vet jag inte.
    Underbart!
    Kram Amanda

    1. Author

      Å tack fina du ❤️ den träningen var helt fantastiskt och jag verkligen saknar den 🥰

    2. Tack att du delar med dig. Känner så väl igen mig i mycket du skriver. Får jag dela detta på fb? Tack att du finns

      1. Author

        Hej Helene,
        Tack så jättemycket 💕🥰
        Självklart får du dela detta på fb😀

        1. Tack snälla och bra skrivet🤗


  2. När jag va tonåring blev jag kallad buffelbak, sprang det gjorde jag då också men bara som ett måste. Jag va kanotist och skidåkare. På lokala lopp va jag alltid bland dom sista. På löpträningen va jag också sist. Det skulle alltid va snabbaste tiden eller tempot. Först i mål gäller, tävlingsjäveln liksom. Jag hade också problem med knäna, det knäppte och knakade. I en nedförsbacke en gång vek sig knät åt fel håll. Usch för löpning…

    Men 2017 hände något. Jag började springa med en app som lärde mig vad lågintensiva långpass är! 2016 sprang jag 5mil totalt, 2017 – 45mil totalt och 2018 blev det 100mil! 2017 kom även drömmen om Vasatrippeln 90k. Något som kändes så oerhört långt bort in i det närmsta ouppnåerligt. Jag är skidåkare inte löpare kom tillbaka. Men delmål 1 -21km mål 2 – 42km. Hoppsan ojdå… pandemi…. ojdå hemmavasan…. ojdå. Jag hade klarat delmål 1 sedan hoppade jag direkt på 90k! Långsamt men framåt! Inga reptider bara framåt! Framåt! Framåt! I nästan 19timmar, men jag klarade det! Det va verkligen många som tvekade inte minst jag själv!

    Din historia känns väldigt lik min historia! Fy faan vad vi är bra!

    Helt plötsligt är ju ett maraton ”bara” 42

    Jag känner inte dig och du inte mig men det är alltid lika kul att läsa om fler som jobbar mot alla fördomar!

    Kör hårt!

    1. Author

      Wow, du är helt fantastisk. Visst är det underbart när distanser och tid krymper och blir ”Bara”!
      Tack snälla för du delar med dig och verkligen vi har väldigt lik historia och vi är verkligen grymma:-)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *