” Jag har aldrig varit med om vägar som är så raka, det är helt sjukt, 4 km på en väg som är helt spikrak så att man på kartan kan tror att det är en elledning”

Vaknar tidigt som planerat, börjar plocka ihop mina grejer och ta ner tältet. Det tar tid att få alla saker på plats men tillslut är allt på sin plats och det är bara att sätta igång.

Det är redan otroligt varmt och jag bestämde mig för att ta en liten promenad dom 2 km till campingen där jag ska försöka hitta vatten. När jag kommer till campingen hittar jag en toalett som är öppen så jag kan ta vatten. Jag träffar inte en enda människa och det verkar som att dom få som är på campingen fortfarande sover. När jag är klar börjar jag springa mot en plats där jag tänkte laga lite frukost. När jag kommit ca 2 km inser jag att jag glömt min telefon. Jag blir otroligt frustrerad men det är bara att springa tillbaka och jag blir otroligt arg på mig själv men inser samtidigt att det är så typiskt mig. Tillbaka på campingen och jag har tur, telefonen ligger kvar.

Jag inser då att jag verkligen behöver mat så jag tar mig ner till stranden vid campingen och börjar laga frukost och stör mig fortfarande på att jag har sprungit 4 km i värmen men inte kommit någon stans. Jag tar upp mitt kök som är första gången jag använder och det blir Bacon och ägg till frukost som är en kanon frukost med mycket salt som jag kommer behöva i värmen.

Dom där timmarna jag tänkte skulle bli svala bara försvann och kampen mot värmen började, mitt delmål är Djupvik där jag tänker att jag ska äta lunch.

Mitt planerade upplägg var att jag skulle springa i 30 minuters pass, springa 30 minuter sen dricka och stoppa i mig något o.s.v men då det är så varmt får jag ändra på det upplägget till att springa 20 minuter. Värmen ligger nu på 29 grader så jag försöker vara noga med saltet så det det blir några salt shot, blandar salt i lite vatten. Efter någon mil känner jag att vagnen är tyngre. Tror först det beror på att jag börjar bli trött men inser jag att jag fått punktering. Inga problem! Slang kan jag byta då ja gjort det många gånger tidigare så det är något jag kan. Jag byter slang och springer vidare. Jag tycker fortfarande att jag inte riktigt får till flytet med vagnen och jag är lite irriterad på att jag har för mycket grejer med mig men det är som det är.

Jag kommer fram till Djupvik som är helt magisk. Här finns en restaurang och jag byter lite kläder så inte övriga gäster på restaurangen flyr. Jag beställer mat och dricker krusbärsläsk, alltså den lunchen var så fantastisk. Jag får kaffe och bara sitter där o vilar o njuter av tillvaron. Precis så här ska det vara.

Efter en ordentlig vila är det bara att ge sig iväg igen och snabbt slås jag av en natur som är helt magisk. Den är så vacker så det värker i ögonen som bara driver mig framåt, det är som det inte är på riktigt.

Då jag försöker springa så nära kusten som är möjligt så chansar jag ibland och tar jag vägar som kanske inte är till för en löparvagn. Jag kommer fram till en färist med grind men grinden är låst. Det skulle gå att få vagnen under staketet om jag plockar ut lite grejer, jag funderar, går in och tittar om jag kan se slutet på stigen. Tillslut beslutar jag mig för att vända och springa tillbaka och ta en annan väg. När jag sedan efter ett antal km kommit på andra sidan så får jag bekräftat att jag tagit rätt beslut då färisten på denna sida är över 3 meter och jag hade aldrig orkat bära över vagnen där. Skönt när man tar rätt beslut ibland.

När jag kommer fram till det ställe jag tänkt att jag ska sova på så inser jag att det blir svårt att hitta något bra ställe att tälta på. Jag har fortfarande krafter kvar så jag bestämmer mig för att springa till en strand jag sett ut på kartan . Det är drygt en mil till. Det går ganska bra, det rullar på och benen levererar. Det ända störningsmomentet är flugorna som kommer när det börjar bli kväll. Helt galet med flugor och jag får slå med en kepsen framför munnen så jag inte andas in dom när jag springer.

Jag kommer fram till det stället jag ska svänga höger vid. Nu är det bara rakt fram på den här vägen (med betoning på rakt fram) sen är jag framme. Jag har aldrig varit med om vägar som är så raka, det är helt sjukt, 4 km på en väg som är helt spikrak så att man på kartan kan tror att det är en elledning.

Väl framme på stranden har det börjat skymma, jag får upp tältet, värmer vatten till maten och äter. Nu är det på riktigt. Jag är alldeles själv ute någonstans som jag knappt vet själv vart det är. Trots det känns så det bra och jag somnar snabbt och sover otroligt gott.

Andra dagen är avklarad och jag har bara 12 kvar


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *