I panik får jag upp tältet och sen springer jag in i duschen. Jag står där jättelänge och bara spolar kallt vatten på benen.

Börjar morgon med att jag tar mig till Silvias Döttrar som jag hört ska ha fantastiska bullar! Där blir det en stadig Frukost. Det var helt klart värt dom extra 4 km som det blev.

När jag sedan är tillbaka på vägen igen som går mot Fårösund inser jag att det blåser lite, eller kanske inte så lite…. Det kommer bli en tuff dag.

Emellan åt känns det som att vagnen väger bly och att jag inte tar mig framåt. Det blåser riktigt ordentligt nu och jag blir tvungen att gå mellan varven. Det tar så otroligt mycket kraft att ta mig framåt att jag inte orkar så länge åt gången.

Men efter ett par timmar når jag i alla fall Fårösund igen. Det känns som jag har varit här ganska mycket nu! Det är dax för lunch och det känns som kroppen behöver en pizza, så det får den .

Efter lunch är det dax att kämpa med vinden igen. Jag vill försöka att inte springa så mycket på den stora vägen så jag hittar en väg som är med på cykelkartan. Det ska ju fungera bra men för att sätta mig på prov så har man stängt av denna väg med staket. Jag försöker ta mig runt men inser att jag bara kommer tillbaka till samma ställe men tillslut hittar jag hål i staketet och bestämmer mig för att gå in och försöka ta mig över några typer av flis högar. Det funkar. Där bakom är det en gammal cykelväg, synd bara att jag irrade runt i nästan en timme och ett antal km innan jag vågade ta det beslutet. Skönt, nu är jag på rätt väg igen.

Det är otroligt tungt både psykiskt och fysiskt. För första gången känner jag på riktigt att kroppen är helt slut. Jag har inte kraft att ta mig framåt men jag försöker hela tiden ge den energi och även hitta min envishet.

Tillslut når jag stenkusten och då händer något! Det är så fantastiskt vackert, bara ett litet problem. Jag hade inte riktigt koll på hur lång stenkusten var när jag satt hemma och planerade denna dagsetappen vilket gjorde att jag hade svårt att hitta någonstans där jag kunde sätta upp mitt tält.

Jag hittade fantastiska platser men att få upp tältet var en annan sak. Jag fortsatte och till slut hittade jag ett fält där jag kunde få upp tältet. Det låg i hörnet utan direkt insyn. Men det kändes inte riktigt bra! Jag har under hela resan varit noga med att gå på mina känslor så efter mycket övervägande bestämmer jag mig för att fortsätta en mil till.

Det är helt sjukt att man tänker, det är ju bara en mil! Under dom sista timmarna har jag känt att jag bränt mig av solen på benen och nu börjar det kännas riktigt konstig. När jag tittar så har jag utslag på hela benen och det gör så ont. Jag springer och bara tänker att jag vill kyla ner dom. Det blir värre och jag blir riktigt skraj. Jag tittar på kartan och ser att det ligger en camping 2 km från där jag hade tänkt att stanna över natten så jag tar mig dit och hoppas jag kan komma åt duscharna.

När jag äntligen var framme gjorde det så ont. Jag fick någon sorts panik. Så klart var Campingen obemannad då klockan var ganska mycket. Det var inte många som var på campingen och det verkade som dom flesta sov. Jag tar en plats och börjar sätta upp tältet. Det är lite myggigt och det gör så ont när dom sätter sig på benen. I panik får jag upp tältet och sen springer jag in i duschen. Jag står där jättelänge och bara spolar kallt vatten på benen. Paniken släpper men det gör så ont. Jag funderar på vad det kan vara och inser att det är nog bara kroppen som reagerat då den säkert har brist på något. Då jag har lite kortison tabletter överväger jag om jag ska ta det men inser att jag då inte kommer kunna sova så jag smörjer istället på lite Rigblomssalva och lägger mig och innan jag somnar får jag veta att det blåst 15 sm under dagen. Inte så konstigt att jag är trött med 6 mil i benen. Sen somnar jag som en stock

Tolv dagar avklarade, bara 2 kvar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *