"Är det möjligt att gå 7 mil utan egentlig förberedelse? Det var en av de stora frågorna jag ställde mig när jag satt i bilen på väg till vår startpunkt. På fötterna hade jag helt nya skor och en pannlampa som jag inte hade kontrollerat ordentligt. "Trots detta var humöret på topp och hjärnan hade ställt in sig på målet."
Min man har alltid sagt ”En dag Linda, kommer du sitta där i tv soffan” och jag har alltid svarat: ” men allvarligt vad skulle jag ha att berätta som andra skulle vara intresserade av” Han har alltid svarat ”vi får väl se vem som har rätt” Den 17 december kunde han säga ”vad var det jag sa!”
Del 1 av 3 "Va, springer du! du ser ju inte ut som en löpare , är det verkligen bra för din kropp" För mig har det alltid varit så att när livet blir lite tuffare går jag upp i vikt vilket gör att ibland är jag lite mindre och ibland är jag lite mulligare men jag är alltid en löpare.
Han tittar på mig sakta uppifrån och ner och upp igen. Sen svarar han “ Det blir nog svårt!” Jag har nog aldrig känt mig så liten i vuxen ålder
Att kliva in i ett rum eller sammanhang där folk tittar på en uppifrån och ner och tänker hur ska hon fixa det här? Där man efteråt har fått kommentarerna "jag trodde aldrig du skulle vara så stark" Ibland kan det vara så tröttsamt och göra att man känner att man alltid måste prestera
Det är ju självklart att om Musikhjälpen kommer till Norrköping så måste jag ju bara springa dit! Under löpäventyret kommer jag hålla ett par föreläsningar på vägen. Där kommer jag berätta om hur min resa har varit som löpare, vad jag har stött på för fördomar då många har tyckt att jag inte har en “löparkropp” Hur det kom sig att jag började med äventyrslöpning och vad det var som fick mig att våga genomföra mina drömmar i 47 år ålder.
Jag får nypa mig i armen nästan varje dag! I helgen när jag öppnade dörren till Acid Training Bromma så slogs jag av att Ett helt år har gått och jag förstår inte hur gick det till? Tänk att jag äger ett gym, jag har inte riktigt själv förstått att jag har förverkligat en av...
Den 26 juni kl 23.00 står vi på Stockholms central med våra ryggsäckar som vägde mellan 8-9 kg och kliver på tåget till Abisko. Det enda som rörde sig i mitt huvudet är, kommer detta verkligen vara möjligt att genomföra?! Varför har jag inte träna mer?!
När vi stannar upp utanför fjällstationen så inser vi att den personen som sa till oss “Vänta bara tills ni kommer till Kvikkjokk, där andas ni in myggen” Hade helt rätt!
Här börjar ett dygns kamp där varje löpsteg gör så fruktansvärt ont, den smärtan går inte att beskriva och ni som har erfarenhet av detta förstår nog mig. Så frustrerande när allt annat i kroppen fungerar och verkligen vill springa av lycka! Det är helt galet och jag förundras fortfarande över min kropp som är fantastisk och fortfarande...